martix

Här sitter jag, ensamn och förvirrad.
Och jag vet inte vad jag ska tänka...
Jo... jag känner mig liksom jättekonstigt.

I ena stunden är jag glad och flummar, och nästa så längtar jag så jävla mycket så att det inte är sant!

Är det normalt? Eller borde jag sluta dricka te? ^^


Jag får damp! I ena stunden är jag lycklig för att jag vet att det är lättare för andra, och sen blir jag så himla EGO... att jag typ skulle döda nån! (eller inte men ändå)

Pappa kommer snart och hälsar på :)
Kul ^^

Han säger att han vet hur det känns.
Han kanske gör det, kanske inte ^^


Men när jag ska träffa honom, dåååå ska jag ha näsdukar med mig ^^ Liksom, pappa och ärliga samtal...

Förlåt om nån blir förbannad/ledsen eller tjurig när man läser det här... men det är ju för helvete min blogg!

Så ifall om du inte gillar det som står här, så kan du lika bra sluta.

Och ifall om nån läser det här och tycker synd om mig, fortsätt ^^ (skojar bara)


Skolan imorgon igen, ska försöka bete mig normalt, vilket jag faktiskt gör :)

Men... ja...

Varje gång när jag var jätteledsen, så brukade jag försöka förklara för mig själv att det är bara min hjärna, att et är nerver osv...
Men gissa vad? Det funkar inte längre...

Jag kan skratta, visst, skratta ärligt tom... men jag kan inte släppa allt det...
jag vet inte om jag behöver mer tid, eller vad fan det är frågan om... men jag kan inte just nu.


Oj då... den blev visst lång... hehe...


Men ha det bra ^^
puss
Eiz