martix

Så det så...
Jag mår bra så länge jag inte "dyker ner" i känslorna eller händelserna....

Då känner jag mig som en liten fågelunge, utan fjädrar, värme, en sån som inte kan flyga eller knappast röra på sig.
Jag känner mig värdelös.
Platt.
Ytlig.
Dum.
Rädd.
Hjälplös.

Just nu vill jag bara blunda och glömma om allt.
Vara en person utan känslor.
Utan behov.
Utan sig själv.

För att det är min personlighet som gör att jag mår så...
Antar jag.

Är jag överkänslig? Kär? Ledsen? Glad? Värdelös, platt, ytlig, dum, rädd och hjälplös?

Är det så?

Finns det nån som kan ge ett svar som gör att jag känner att alla bitar faller på plats?
Jag hatar pussel... XD

Kan man bli... fri?

Kan man det?